Efter en lagom varm natt under myggnätet så var det dags för en ny dags äventyr. Efter att ha laddat vattenflaskan med Resorb vätskeersättning så begav vi oss till Bogesund house där det var allmän samling. Genast fick vi en spännande överraskning. På grund av att vårt fadderbarn, Wilson, skulle i väg på släktträff den dagen det var planerat att vi skulle träffa honom så blev schemat ändrat. Hux flux blev idag dagen med stort D för mig och Victoria, vi skulle hem till Wilson och hans familj så snart han kommit hem från skolan. Genast blev det lite mer nervöst, dags att förbereda sig mentalt. Tidigare hembesök hade varit ganska känslostormande och nu var det vår tur! Som tur var, var det en förmiddag med besök inne i citys gränder där emellan, och därmed lite tid att förbereda sig och checka av de sista med Lydia.

Lydia och Martha var med som guider inne i stan. Inne bland gränderna, dit vi knappast hade letat oss på egen hand, blev tempot betydligt lugnare än huvudgatans kaos. Fördelen med att inte vara i en turistort är att försäljarna snarare ser lite konfunderade och nyfikan ut, snarare än påstridiga och ”jobbiga”. Förmodligen gjorde också vårt inhemska sällskap också att ingen försöker dra fördel av situationen med ett gäng bortkomna ”mzungu” i gränderna. ”mzungu” är det ord, som alla de många barnen som springer efter bussarna ropar efter oss. Det måste vid det här laget vara det ord på swahili jag hört oftast. Det skall enligt uppgift vara ordet för vita personer, men inget nedsättande som tur är.

Eftersom det var tisdag så var det också grönsaksmarknad och givetvis blev det ett besök där. Marknaden var som att landa på en annan planet eller kanske i kuliss till en Indiana Jones film. Folk, mest kvinnor, som sprider ut sina grönsaker framför sig på marken med ett par decimeter breda gångar emellan och ett myller av folk. Istället för att vi ”mzungu” fotograferade var vi så exotiska så några av försäljerskorna drog fram sina mobiltelefoner och fotograferade oss istället. Ännu gladare blev dem när Lars köpte och åt något som såg ut som små stenar, smakade tavelkrita och var bra för kvinnor. De skrattade så de kiknade.

När marknaden var avklarad var det dags för att inhandla matpaketet till Wilson i snabbköpet. Efter lunch på Bogesund house så var det så äntligen dags för besöket hos Wilson.

Victoria som varit där förut kände igen huset och bland de små träden stod en kille och väntade som vi ganska snart kände igen som Wilson. En mycket blyg liten kille tog emot oss och ville gärna hjälpa till att bära våra väskor. Morbror och moster hälsade oss välkomna in i det med Kenyansk mått, ganska stora och rejäla huset. Det fanns soffor och stolar åt alla besökare och vi fick vår pratstund med Wilson. Eftersom Wilson sällan svarade med mer än något enstaka ord var det bra att hans äldre kusin anlände och höll igång samtalet. Vi visste att Wilson gillade fotboll men det visade sig att familjen nästan var som en Kenyansk variant av vår egen, d v s ganska mycket kretsade kring fotboll. Wilson spelar i ett lag som heter School Gunners efter Arsenal i England, hans äldre kusiner var tränare och grundare av laget. Givetvis var det också fotbollen som uppenbarligen var det som gladde mest av de små gåvor vi hade med oss. Efter en stund tog Wilson med oss till fotbollsplanen där de spelar små sammandrag på lördagarna.

Planen var dock placerad på en skolgård där skoldagen ännu inte var slut och det var rast med följd att gruppen med barn som alltid samlas kring oss nu blev väldigt stor. Kusinen visade oss kontoret till den organisation, Christian Sports Contact CHRISC, som organiserade fotbollen och efter ett kort telefonsamtal så kom koordinatorn snabbt på plats och berättade lite mer om organisationen och jag fick lite informationsmaterial. Tydligen en stor organisation som har verksamhet i flera länder i östafrika. Tillbaka i Wilsons hus så bjöd de på chokladmjölk och kex, vilket var riktigt gott. Efter lite småprat så tackade ena kusinen på väldigt fint sätt för besöket och välkomnade oss tillbaka. Det hela avslutades ca en timme efter ankomst med den sedvanliga fotograferingen. Omtumlad åkte vi till slut därifrån och avslutade dagen med en vandring kring en kulle som gränsar till Tsavo nationalpark. Ett gäng elefanter och bufflar såg vi direkt, även om det var på håll. Den kontakt vi fick med Wilsons familj var dock givetvis dagens höjdpunkt och jag inser att det förmodligen bara är första kapitlet i en lång historia. Skall bli spännande att se hur den historian går vidare…

/Sten

Idag har vi haft ett fullt schema. Vi började dagen med frukost klockan åtta som vanligt med rostat bröd, ägg, korv och juice. Vi åkte sedan ner till Bogesund House med alla väskor vi tagit med oss för att skänka till projektet. Vi togs emot av Mary och Lydia, och vi hade ett möte tillsammans med dem och även med Hanna och de fyra kvinnorna i Homebased Care. Hanna är ordförande för HIV/Aids och Malaria kommittén i församlingen. Kvinnorna i Homebased Care åker hem till de föräldralösa barnen i programmet och hjälper dem. På mötet hade vi morgonbön och sedan berättade Lydia kort om hela Voi-projektet. Vi fick sedan presentera oss själva och Lisa berättade om arbetet i Sverige.

Efter en stund var det lite paus då vi fick testa på kenyanskt chai-té. Det smakade riktigt bra. Under pausen kom Manase tillsammans med biskopen Zackarias Kahutu som var på genomresa. Det var väldigt trevligt att få träffa honom och han var väldigt öppen, glad och skojade friskt med oss. Sedan fortsatte mötet en stund med lite frågor från vårt håll om projektet och lite allmänna frågor. Vi fick sedan också gå med Manase till en snickare där han ville visa de möbler som byggs till gästhuset på Farmen. Riktigt fina möbler var det. Lars och Manase testade även hållbarheten på en säng genom att hoppa på den, och den höll! Så de som ska sova på gästhuset i framtiden sover säkert.   

Sedan bjöds vi på pilau i Bogesund House som var en måltid man äter vid festliga tillfällen. Mycket gott det också. Efter maten gav vi oss iväg för att hälsa på två av fadderbarnen, Amina och Rukia. Först åkte vi till supermarket där jag och mamma fick följa med Lydia och Lisa och handla matpaket eftersom vi skulle hälsa på Amina som är mammas fadderbarn. Vi köpte ris, olja, salt, majsmjöl, tvål, tvättmedel, vaselin och lite kakor. Vi åkte först till Amina som är 17 år och bor tillsammans med sin mamma som har ett handikapp och de bodde tillfälligt också med sin morbror och hans fru. De bjöd in oss alla till deras hem där vi satt och fick prata med Amina och hennes mamma. Amina var en väldigt trevlig tjej och det kändes som att hon visste vad hon ville. Hon var väldigt duktig på att läsa upp dikter och läste en dikt för oss. De var båda väldigt glada att vi kom dit och vi bjöds även på en sång av Aminas mamma. 

Vi åkte sedan vidare till Rukia som är förskolan Änglagårdens fadderbarn och Marita som är lärare där fick hälsa på henne som är 6 år. Hon var väldigt duktig i skolan och var en blyg och söt liten tjej. Hon bodde hos sin moster som själv hade fyra barn och Rukia hade även en äldre bror.

När vi kom hem till Scripture Mission hade vi lite tid innan kvällsmat och några av oss var nere på en fotbollsplan och spelade fotboll med några glada barn som spelade för fullt och hade energi som aldrig verkade ta slut. Tyvärr fick vi avbryta när det började bli mörkt för det blir verkligen kolsvart, och det går fort. Sedan var det kvällsmat och då bjöds vi idag inte på kyckling utan fisk, samaki. Nu är det strax dags att sova för i morgon väntar nya spännande äventyr!

Tutaonana!! 

Cecilia och Liselotte

Då är den andra dagen i Voi till ända. En ny dag full av nya intryck. När solen gått upp och vi vaknat till liv på Scripture Mission hörde vi sång från gudstjänster som redan börjat runt om i staden. Efter frukosten fortsatte vi vår dag med gudstjänst tillsammans med församlingen i Voi. Trots att de flesta av oss har väldigt begränsade swahili-kunskaper och att vi därmed inte förstod så mycket av vad som sades, var det en fantastisk upplevelse med härlig sång från församlingens söndagsskolebarn och konfirmander. Jag upplevde en stor gemenskap, glädje och Gudsnärvaro.

Efter en god lunch i Voi tog vi en kort promenad genom stan innan vi gav oss iväg i bussarna för att se på utsikten över staden och över Tsavo nationalpark. Den ordinarie vägen upp på berget hade förstörts av regnet vilket gjorde att vi fick försöka hitta en annan farbar väg. Vilket visade sig vara lättare sagt än gjort, trots våra fantastiska chaufförer. Men som Karin Boye sa: det är vägen som är mödan värd. Istället för att komma upp till utsiktspunkten fick vi se nya delar av Voi och åka på vägar som vi aldrig hade fått göra annars.

Dagen avslutades med fotboll, middag och härligt umgänge på Scripture Mission. Snart väntar en god natts sömn innan nya äventyr väntar imorgon.

Lala unono!

/Amanda

Tänk att man skulle få möjlighet att få åka till Voi ytterligare en gång! Efter rätt exakt 24 timmar från att Jerker hämtade mig och Sten på vår garageuppfart var vi framme i Voi. Det var ett och ett halvt år sedan förra gången jag var här. Mycket är sig likt men man upplever det på ett annat sätt. Att i tisdags få reda på att flygplatsen i Nairobi brann innebar att man började undra hur resan skulle bli! Väl på plats fungerade allt ”lika bra” som förut. Det tog några timmar att få visum, hitta väskorna och komma ut till parkeringen – precis som vanligt På väg från Nairobi till Voi såg vi både elefanter och giraffer, helt underbart. Framme i Voi möttes vi av Manase, Lydia, Mary, Martha och Beatrice – fantastiskt att få möta dessa människor igen! De bjöd oss på en härlig lunch på Bogesunds house. Därefter begav vi oss av mot Farmen där Manase visade oss runt. Det nya huset fick vi gå in i men det var inte så färdigt som jag trodde men man kan se hur det kommer att se ut, kanon! 

Det är helt underbart att vara här i detta främmande land där alla är så otroligt vänliga mot oss, de yngre barnen hoppar och sjungramsar. Jag frågade vår chaufför Andrew vad orden i ramsan betydde, han skrattade och sa att de sjunger om att vi är ”vitingar” och en annan som tycker att man har blivit lite solbränd.

Nä efter allt som har hänt på dessa mycket intensiva dygn säger jag Lala salama!

//Victoria

Nu sitter vi på Landvetter, bagaget incheckat, säkerhetskontrollen avklarad och kaffet upphällt! Äntligen är vi på väg. Efter ett par oroliga dygn pga branden på Nairobis flygplats känns det extra gott att sitta här! Nu börjar äventyret!
Marita

Äntligen har KLM bekräftat att vår flight är ok och en lång (för oss vääääldigt lång) och spänd väntan är över. Nu drar vi!!! Det är nu äventyret börjar...

Det kan man ju verkligen säga att det gjorde idag då flygplatseni Nairobi brann och var tvungen att stänga. Det kändes skönt att ikväll få höra att trafiken återigen kommit igång, kanske inte i samma takt, men ändå... Det var goda nyheter. Jag kan bara instämma i alla lovord som strömmar in på Kenya Airways twitter där man fått väldigt bra uppdateringar om läget hela dagen.

Det brinner i knutarna för att hinna få till packningen också. Varje liten vrå ska fyllas med något. Kommer allt att få plats? Hur är det med vikten, håller den sig inom ramen? Fast det är ju, i ännu större utsträckning förresten,  angenäma problem för hemresan också...

/Lisa

Övre: Lars Svensson, Lars Neuman, Amanda Tyrberg, Victoria Selin, Ingmarie Svensson, Sten Selin, Cecilia Carlsson

Nedre: Kristian Tyrberg, Marita Foss, Lisa Andersson, Liselotte Carlsson

Det närmar sig snabbt, det efterlängtade datumet 9-24 augusti.

Snart åkervi till Kenya och staden Voi för att hälsa på våra fadderbarn som vi har Voi-projektet. För de flesta i gruppen är det första gången man är i Kenya, medan några av oss har varit i landet tidigare.

Under dagarna i Voi kommer vi bland annat göra hembesök hos våra fadderbarn, besöka Farmen och en masajby, träffa kvinnorna i home base care, gå på marknaden i Voi, ha samtal med Lydia och fira gudstjänster.

Vår resplan är enligt följande:

9 augusti - avresa från Landvetter

10-13 augusti - Voi

14-16 augusti - Diani Beach, Mombasa

17-18 augusti - Voi

19 augusti - Nairobi

20-21 augusti - Masai Mara

22-23 augusti - Nairobi

24 augusti - mot Landvetter

Reseledare är Lisa Andersson och Marita Foss.

Så långt tekniken tillåter kommer vi dagligen försöka dela med oss av våra tankar och upplevelser i både ord och bild.

Välkomna att följa med oss på vår resa!