Fjorton dagar går fort, alldeles för fort, särskilt när man har roligt! Och roligt har vi haft på vår resa. Tårar har också fällts men kanske inte av sorg utan av att vi alla har blivit så berörda av de möten vi har haft med olika människor. Men jag tror att det som har berört mest är den styrka och stolthet som finns trots de knappa livsvillkor en del lever under.

Igår fredag delade vi upp oss i våra två bussar, en buss för shopping och den andra för att få lite sightseeing och museibesök i Nairobi. Det museum som besöktes var Nationalmuseet och Karen Blixen museet. Färden hade också gått förbi Kibera, det enorma slumområdet som beräknas ha ca en miljon invånare. Tack vare chauffören Joennie kunde några fotbollströjor inhandlas på plats i Kibera något man ju inte ska ge sig på som ensam turist. Bl.a inköptes en tröja tillhörande Kiberas eget fotbollslag vilket sägs ge fri lejd i området om du bär den.

Den andra bussen begav sig iväg på shopping men först hade vi alla besökt elefantparken där man tar hand om föräldralösa elefantungar för att så småningom återföra dem ut i någon av nationalparkerna, främst Tsavo. Ett mycket trevligt och intressant besöksmål. Att få se dessa små och halvstora elefanter dricka ur stora nappflaskor och kela med sina skötare är något alldeles extra. Några olika affärer i ett köpcenter hanns med för shopparna samt en stund på masaimarknaden med deras stora utbud av souvenirer, smycken, väskor, tyger och en massa annat!

Strax före sju samlades vi alla utanför vårt guesthouse för att åka till en restaurang som Andrew hade valt ut för vår avskedsmiddag. Det visade sig vara en karaokebar också och vissa försök gjordes av ”sångledaren” att få upp någon av oss men han lyckades inte!! För att kunna tacka våra fantastiska chaufförer ordentligt utan att behöva skrika oss hesa åkte vi efter avslutad måltid tillbaka till Gracia och satte oss i ett av sällskapsrummen där. Bl.a förärade vi dom var sin fotboll med alla våra namn på och med lagnamnet ”Team Sweden 2013”. Jag tror nog att jag kan tala för alla i gruppen att utan dessa killar som har kört oss överallt, fixat fram allt vad vi kan tänkas behöva och med sin enorma kunskap om sitt land och dess villkor hade inte resan blivit vad den blev! Ytterligare några små gåvor överlämnades och många kramar blev det och en del tårar!

Halv sex idag på morgonen lämnade vi Gracia för att åka till flygplatsen. Lika mycket som jag älskar den platsen när jag anländer till Kenya hatar jag den när det är dags att åka hem. Man lämnar sina vänner som betyder så oerhört mycket och vet inte när eller om det blir något återseende. Men vi säger inte adjö, vi säger tutaonana= vi ses! Nu sitter vi på flygplatsen i Amsterdam och åtminstone Lisa och jag har redan börjat planera nästa resa! Marita

Hur ska jag kunna sammanfatta dessa två senaste dagarna med bara några rader här på bloggen? Det är en utmaning men jag gör väl ett försök.

Tisdag morgon lämnade vi Gracia guesthouse i Nairobi för att ta oss till Mara Timbo camp i Maasai Mara, en bilresa på ca sju timmar. Vidunderlig utsikt över Rift Valley med vulkanen Longonot i horisonten när vi kommit ut ur Nairobi. Vägen var kurvig, smal och med branta stup vid vägkanten i backarna ner till dalen där färden fortsatte mot vårt mål. Min svindel som brukar ge sig till känna vid allt som har med höjder att göra var som bortblåst. Sista milen innan vi nådde vår destination blev en riktig prövning, tänk er att köra på stenkross!!! Vi var ordentligt mörbultade när vi kom fram. Men där fick vi vår belöning.

Andrew hade som vanligt hittat ett alldeles underbart ställe till oss. Alldeles vid floden Mara med flodhästar i vattnet och apor i träddungarna på andra sidan vattnet. Där intog vi frukost, lunch och kvällsmat med de stora hipposarna bara några meter ifrån oss! Rummen bestod av lyxiga tält med all komfort du kan önska. Så fort man skulle gå till eller ifrån sitt tält stod där en trevlig ung man med pil och båge i handen för att följa med och försvara oss mot ev. farliga djur ;-). Det gick faktiskt omkring bufflar på området nattetid för på morgnarna kunde man se färsk spillning och spår efter dom. Hua……. Första eftermiddagen gick vi en masajpromenad runt området ledd av en ung masaj vid namn Meshak som visade sig vara en hejare på alla olika träd och buskar och hur masajerna använde sig av dom, allt ifrån tandborstning till pilgift.        

Onsdag morgon bar det iväg ut på Maran där vi sedan tillbringade hela dagen. En fantastisk upplevelse med den stora savannen och alla djuren. Giraffer, zebror, antiloper av skilda slag, elefanter, vårtsvin, hyenor (som hade kalas), gnuer i tusental och åter tusental, flodhästar, ja jag kan inte räkna upp allt vi fick se. Leoparden ville dock inte visa sig så det innebär ju att jag måste återvända hit till Kenya igen för den vill jag ju se. Eftersom vi skulle stanna ute hela dagen hade vi fått med oss lunchlådor från campen. Mitt på dagen när alla började bli hungriga körde Andrew och Joennie upp på en liten höjd där dom stannade och vi fick kliva ur. Filtar breddes ut på marken och där fick vi sitta och inta vår mat och titta ut över savannen. Snacka om picknick!!!  Vid femtiden återvände vi till lodgen trötta men lyckliga. Middagen intogs alldeles nere vid floden med flodhästarna ett stenkast ifrån oss…..

Idag torsdag var det dags att ge sig av från denna något paradisiska plats tillbaks till Nairobi. Det blev en kort gamedrive idag också då vi tog en annan väg som gick genom parken för att slippa stenkrossvägen.

Nu börjar det dock att kännas att denna resa närmar sig sitt slut, något som jag försökt förtränga. Denna resa har inneburit så många möten med människor, upplevelser av olika miljöer och inte minst Afrikas storslagna natur att det känns konstigt att jag snart är tillbaks i min egen vardag igen. Mötena med mitt eget fadderbarn och även förskolans är något som jag kommer att bära med mig i hjärtat länge, länge. Att med egna ögon få se vilken skillnad vi kan göra för de här barnen är stort. Aldrig hade jag väl trott att jag en dag skulle stå och kicka boll med en överlycklig 13-åring som bara lyste av glädje över fotbollen jag hade med till honom. Nu har jag ytterligare anledningar till att få återvända fler gånger till detta fantastiska land som så helt har fångat mitt hjärta!    

Marita

Idag har vi lämnat Voi med tunga hjärtan. Hade gärna stannat kvar längre bland dessa underbara människor som jobbar för Voi-projektet. Ni ska bara veta vilket jobb de lägger ner för de föräldralösa barnen. Homebased care kvinnorna som de kallas jobbar ute bland barnen och de bryr sig verkligen om dem. De ger dem mycket omsorg och ser till att de mår bra. De kollar även bland annat att det går bra för dem i skolan, genom att ha en kontinuerlig uppdatering av skolresultat. Detta gör att de även kan hjälpa till att pusha barnen till den framtid de förtjänar och kan hjälpa dem att senare kunna jobba med det de drömmer om. Märker kvinnorna att det är något som är fel så tar de reda på varför. Är till exempel resultaten plötsligt sämre i något ämne kan det bero på att de kanske inte har rätt skolböcker eller att de helt enkelt saknar en lampa för att kunna göra läxor på kvällen. De är som en extra mamma för barnen. Nu vet vi som varit här att alla pengar man skänker kommer verkligen fram och där behoven finns för dessa kvinnor har full koll på det. De här kvinnorna förtjänar en stor eloge för det jobb som de lägger ner, för utan dem hade vi inte haft möjlighet att hjälpa till på detta enkla sätt där vi vet exakt vart pengarna går och vi vet att alla pengar gör nytta.

Resan till Nairobi gick bra. Såg några giraffar och antiloper utmed vägen. Vi anlände till hotellet Gracehouse resort vid middagstid efter en resa genom storstaden som var väldigt rörig och stressig. Luften är full av avgaser och folk som springer omkring mellan bilarna och så är det vänstertrafik vilket inte gör saken bättre. Efter incheckning på hotellet gick vi till ett köpcentrum precis bredvid hotellet och åt på en italiensk restaurang. Pizza blev det för oss flesta. Sedan gick vi och kollade i affärer en liten stund sen var det teetime på Hotellet och de hade riktigt bryggkaffe och det smakade väldigt bra. Efter lite kvällsvickning blev det tidig sänggång för imorgon kl 7,00 bär det iväg på Safari i Masai mara och dit är det 30 mil och de sista 15 milen kommer vi få Afrika massage på vägen som enligt våran chaufför.

Tutaonana

Liselotte och Cecilia

Frukost kl 7:30 och därefter avgår bussen kl 8:30 för vidare färd till gudstjänsten i Kisimenyi.

På vägen ser vi en hel hop babianer och en död hyena som ligger vid vägkanten. Sista biten till kyrkan är röd sandväg, som är guppig som vanligt. Där möter vi många vagnar med kor som drar. Gudstjänsten börjar när vi kommer eftersom vi har med Mary som ska hålla i gudstjänsten. Innan dess förstås, hälsar vi på alla och barnen hittar en boll i våran buss och en snabb fotbollsmatch hinns med innan gudstjänsten börjar. Gudstjänst här är mycket glädje och musik , mycket medryckande. Tanterna avslutar med dans och joddel.

Mutuku, vårt fadderbarn, kommer in i kyrkan under gudstjänsten och vi känner direkt igen honom från kortet. Jätteödmjuk kille. Hann prata med honom lite in vi blev bjudna på kyrklunch som var ris och kycklinggryta. Efter det delar vi upp oss på två bussar och tar två hembesök var. Våran buss börjar med Lars N. fadderbarn som heter Tabitha och är 8 år gammal. Bodde fint hos sin farmor som verkade driftig. De hade 15 kor, några getter, tuppar och hönor. De fick åka 1 mil en gång veckan och hämta vatten med kovagn. Stora marker hade dom också i förhållande till alla andra vi varit hos. Blyg men jättesöt tjej var Tabitha. Vi hade turen att få ha med oss Mutuku från kyrkan i våran buss. Det märktes att han kände Tabithas familj.

Vägen fram till Mutukus brors hem var liten och smal, grenarna repade bussen. Minsta huset vi har varit i här nere i Voi bodde hans bror i och troligen Mutuku när han var hemma från sin skola i närheten av Nairobi. Han verkade vara en riktig sport kille, visade diplom från spjutkastning, fotboll och löpning. Han hade en Manchester United-tröja på sig. Det kändes jätteroligt att träffa honom. Tacksam och go kille.

Trötta efter en heldag med många nya möten och intryck igen. En helt fantastik resa man aldrig kommer att glömma.

/Ingmari

När vi till slut vaknade upp med utsikt över Indiska oceanen för sista gången var faktiskt känslan att jag inte skulle sakna det särskilt mycket. Fantastisk vy var det sannerligen, men samtidigt var det med en känsla av att man ville tillbaka till det Kenya som inte var så präglat av turismen. Innan vi lämnade tog vi dock avsked av handlarna utanför hotellet. Dessa fantastiska människor, bland annat Stephen och Onesmus, som jag igår fick tillbringa eftermiddagen tillsammans med gjorde ändå att det var lite jobbigt att lämna Mombasa. Gemenskapen över ett parti dam och lite lovsång är sannerligen något att längta tillbaka till. Dessutom kommer bönegiraffen jag fick av Onesmus ha en speciell plats där hemma.

Resan ”hem” till Voi flöt på bra, och framåt lunch kom vi så fram till massajbyn Wangala. Byn är en del av den lutherska kyrkan i Voi, vilket var en anledning till att det var just dessa som vi kom att besöka. När vi kom fram fick vi hälsa på i princip alla som var hemma i byn, vilket innefattade väldigt många barn. De som inte var hemma i byn hade gått iväg med de cirka 300 korna för att försöka hitta föda, vilket kunde innebära en liten nätt promenad på uppåt 15 km, en syssla som jag inte riktigt kände avund inför. I byn fick vi en rundvandring av en av hövdingens söner, där vi bland annat fick gå in i deras kolmörka hus och titta på skolan där det gick ca 500 barn, undervisade av 5 lärare. Det blev även tydligt att kulturskillnaderna var ytterst påtagliga. För vem skulle ha en fru om man inte hade dödat ett lejon? Som man måste man ju kunna försvara sin hustru, annars är man ju inget att ha. När Lars N berättade att det bara är några få procent att svenskarna som går i kyrkan på söndagarna kom ett minst lika förvånat uttryck och den för honom helt givna frågan: Men, vad gör dom då? För dom tror väl på Gud? Den självklara inställningen till tron var befriande att se, och verkligen något som går att ta lärdom av. Efter lite karakteristisk sång och hoppande var det lite marknad med möjlighet att köpa diverse smycken. Som avslutningen på besöket berättade Lars N lite om bondebakgrunden som förenade oss alla, och överräckte samtidigt en symbolisk gåva av en liten plastko. Så självklart för oss, så främmande för dom. Man kunde ju varken få mjölk eller kött från den, så vad var nyttan med den? En av massajerna bet till och med lite i den, för att verkligen undersöka att det var sant.

Väl framme i Voi blev vi återigen bjudna på en fantastisk måltid på Bogesund house, innan vi gav oss iväg för att besöka David, mitt och Amandas fadderbarn. Det var allt med viss nervositet i magen som vi kom fram till honom. Om det var nervositeten av att det ramlade in 11 mzungus eller om David som alltid var tystlåten kan jag inte svara på, men han verkade inte känna sig helt bekväm i situationen vilket var helt förståligt. Vi hade med oss lite bilder som vi visade hemifrån, innan vi plockade fram det som verkade glädja honom mest, nämligen fotbollen. Vi gick ut för att inviga både fotbollen, men började med freesbeen som han också fick. Till viss avundsjuka hos våra medresenärer lärde han sig tekniken oerhört fort och imponerade snabbt med både forehands- och backhandskast. Bra kille. Vi fortsatte sedan att spela fotboll, och det var väldigt skönt att man kan få känna samhörighet bara genom att under en stund stå och passa en fotboll mellan varandra. Det märktes tydligt att han var mer bekväm i den situationen än sittandes med en massa människor som tittade på honom. Kul var det i alla fall att få träffa honom och se hur han bor, det blir så mycket mer konkret än fotot hemma på kylskåpet.

Kontrasterna mot hotellet i Mombasa blir också så otroligt påtagliga under en sån här dag, och jag känner verkligen att det är gåva att få möjlighet att få se och uppleva båda dessa delar under den här resan.

Nu laddar vi inför den intensiva morgondagen med en god natts sömn, lala salama!

/Kristian

Idag är det fredag. Tidigt imorgon checkar vi ut från Kaskazi Beach Hotel. Dagarna här har varit härliga och vi har hunnit med mycket, samtidigt som det har funnits tid för välbehövlig vila. Idag hade vi inga gemensamma planer utan dagen var helt öppen för sol, bad och shopping.

Själv började jag dagen med att förhandla med försäljarna på stranden innan jag lade mig på en solstol med utsikt över Indiska Oceanen. Efter en god lunch gick jag över gatan till min nyfunna vän Anna för att få håret flätat, därefter tillbringade vi några fina timmar hos andra vänner längs gatan med en god kopp te, damspel, goda samtal, sång och bön.

Dagen avslutades med en god buffé på hotellet följt av underhållning med glada kenyaner som mimade till ABBA-covers. Efter en omgång rundpingis väntar nu en god natts sömn innan vi lämnar Diani Beach för den här gången och åker tillbaka för några sista dagar i Voi. Det är med blandade känslor som jag konstaterar att halva resan snart är gjord och att hemresan närmar sig med stormsteg. För er som inte har varit i Kenya ännu har jag bara en sak att säga – åk!

/Amanda

Diani Beach står i skarp kontrast till Voi, där långvarig torka bränt växtligheten och fällt det mesta av löven. Här längs kusten är det lummigt och grönt och det är en rik flora av träd och blommor.

Dagen började med en tidig frukost. På så vis skulle vi hinna med så mycket mer, såsom att sitta i den lilla hamnen i Shimoni och vänta mer än en timme på att vår båt skulle gå. Inte precis oafrikanskt, om man säger så. Men det var också en anledning till att resan med våra båda minibussar gick söderut i hög fart, bara avbruten av en poliskontroll. Fort gick det också på sista milens ojämna grusväg, så där fick vi lite ”African massage”, alldeles gratis.

Vår grupp hade en båt med besättning för oss själva och med hjälp av Ali, vår guide, fick vi en härlig utflykt ut på havet, Indiska Oceanen. Ett par gånger hade vi sällskap med delfiner, dessa märkliga och sociala djur. Ibland sam de vid sidan av båten och till och med under den. Det var en härlig upplevelse. Så ankrade vi upp vid ett korallrev några sjömil från kusten. Det var dags för stora akvariet. Vi hoppade i spa’t med cyklop och snorkel. Det gjorde även Cecilia, sedan hon övertygats om att hajarna här var vegetarianer. Med det menade nog guiden att människor inte är en del av den diet som för tillfället är inne hos östafrikanska kustens hajar. När jag väl apterat snorkeln rätt och blivit van vid den kunde jag sväva omkring och beundra livet under ytan. Otroligt så många vackra och märkliga fiskar det finns - för att inte tala om koraller och djupblå sjöstjärnor m.m En som behövde lite hjälp med snorkeln var Marita. Hon fick goda och uppmuntrande råd av Ali: ”Madam, close your mouth! Madam, close your mouth!” Marita replikerade: “My friends keep telling me that, too.”

Wasani Island hade en utmärkt lunchrestaurang, där dagens lunch bestod av nyfångad krabba och nyfångad fisk med tillbehör. Krabborna där betyder någonting särskilt för byns kvinnor. Ett EU-projekt stöttar kvinnorna med att fånga krabbor i mangroveskogen intill byn. Man hade kunnat bygga en flera hundra meter lång brygga ut i den gyttjiga skogen för att underlätta krabbfångsten. Mangroveskogen är i sig ett speciellt och känsligt ekosystem, som många arter är beroende av. Mangroveträden är beroende av tidvattnet och alla arter med dem. Krabban som bor där kan bli riktigt stor, upp till 2 kg. Då är dess enda klo så stark att den lätt kan knipsa av ett finger på fiskaren som försöker ta upp den. Det är vanligt med amputerade fingrar på krabbfiskarna. En del av området, Coral Garden, är torrlagt utom vid riktigt högvatten. Mellan högvattnen gräver krabborna ner sig i marken. I Coral Garden står rester av det gamla korallrevet kvar som väldiga raukar. Gotland och Fårö har ingenting att komma med där, inte!

Sista besöket, i Shimoni och slavgrottorna, var intressant och samtidigt djupt beklämmande eftersom grottorna visar på ett av de mörkare kapitlen i mänsklighetens historia. Under 1700- och 1800-talet kom araberna ner längs kusten och fångade fria män och kvinnor i flera tusental för att göras till slavar. De infångade fördes ner i Shimonis korallgrottor, där de kedjades fast i väntan på båttransport till Zanzibar och slavmarknaden. Det låter gräsligt och så är det ändå bara en liten del av slaveriets historia.

Det var skönt sedan att komma tillbaka till hotellet, heja på aporna i parken och gå till middagen.

Nedtecknat av Lars Neuman.

Idag har vi rest till Mombasa för att få några dagar med sol bad och väldigt mycket lyx. Här i Kenya kan man verkligen vara med om olika sätt att leva. I Voi bor folk väldigt enkelt och fattigt. I Mombasa finns det vissa som har det mycket bra och lever i överflöd.

Dagen började tidigt med frukost vid 6.15 Vid 7.00 startade resan mot Mombasa. Under resan fick vi se antiloper, apor och några elefanter. När vi kom fram till Mombasa fick vi åka färja ca.10 min. En färja med 50-60 bilar och många hundra personer. Väl framme i Diana Beach och vårt hotell Kaskazi beach hotel fick vi se ett väldigt fint hotell med utsikt över Indiska oceanen. Vi åt en lunchbuffé med ett antal olika rätter att välja på. Därefter fick vi göra vad vi själva ville. En del gick ut på byn, andra badade i poolen. Jag själv ville försöka bada i havet.

När jag började gå ut i vattnet kom det en hjälpsam man och sa till mig att han ville visa mig ett bra ställe att gå ut på revet. Han var väldigt hjälpsam och visade mig många olika djur och växter som fanns på revet. Jag var tvungen att ha badskor vilket han ordnade åt mig. När vandringen var över ville den hjälpsamme mannen ha betalt 1500 kes för vandringen och 2500 kes för skorna. Jag försökte förhandla om priset, vilket gick så där, men jag har fått ett par badskor och lite mer erfarenhet om djur och växter på revet. Efter bad och övriga aktivteter fick vi middag där de flesta av oss åt barracuda, en ny rätt för oss. Senare på kvällen blev det underhållning.

Till sist, resan har hittills varit helt fantastisk. Mycket med intryck och upplevelser som vi kommer att dela med oss av när vi kommer hem. Och för er som läser detta och ännu inte skaffat ett fadderbarn så är behovet stort och i Voi-projektet så kommer hjälpen fram utan mellanhänder.

/Lars S