Efter en lagom varm natt under myggnätet så var det dags för en ny dags äventyr. Efter att ha laddat vattenflaskan med Resorb vätskeersättning så begav vi oss till Bogesund house där det var allmän samling. Genast fick vi en spännande överraskning. På grund av att vårt fadderbarn, Wilson, skulle i väg på släktträff den dagen det var planerat att vi skulle träffa honom så blev schemat ändrat. Hux flux blev idag dagen med stort D för mig och Victoria, vi skulle hem till Wilson och hans familj så snart han kommit hem från skolan. Genast blev det lite mer nervöst, dags att förbereda sig mentalt. Tidigare hembesök hade varit ganska känslostormande och nu var det vår tur! Som tur var, var det en förmiddag med besök inne i citys gränder där emellan, och därmed lite tid att förbereda sig och checka av de sista med Lydia.

Lydia och Martha var med som guider inne i stan. Inne bland gränderna, dit vi knappast hade letat oss på egen hand, blev tempot betydligt lugnare än huvudgatans kaos. Fördelen med att inte vara i en turistort är att försäljarna snarare ser lite konfunderade och nyfikan ut, snarare än påstridiga och ”jobbiga”. Förmodligen gjorde också vårt inhemska sällskap också att ingen försöker dra fördel av situationen med ett gäng bortkomna ”mzungu” i gränderna. ”mzungu” är det ord, som alla de många barnen som springer efter bussarna ropar efter oss. Det måste vid det här laget vara det ord på swahili jag hört oftast. Det skall enligt uppgift vara ordet för vita personer, men inget nedsättande som tur är.

Eftersom det var tisdag så var det också grönsaksmarknad och givetvis blev det ett besök där. Marknaden var som att landa på en annan planet eller kanske i kuliss till en Indiana Jones film. Folk, mest kvinnor, som sprider ut sina grönsaker framför sig på marken med ett par decimeter breda gångar emellan och ett myller av folk. Istället för att vi ”mzungu” fotograferade var vi så exotiska så några av försäljerskorna drog fram sina mobiltelefoner och fotograferade oss istället. Ännu gladare blev dem när Lars köpte och åt något som såg ut som små stenar, smakade tavelkrita och var bra för kvinnor. De skrattade så de kiknade.

När marknaden var avklarad var det dags för att inhandla matpaketet till Wilson i snabbköpet. Efter lunch på Bogesund house så var det så äntligen dags för besöket hos Wilson.

Victoria som varit där förut kände igen huset och bland de små träden stod en kille och väntade som vi ganska snart kände igen som Wilson. En mycket blyg liten kille tog emot oss och ville gärna hjälpa till att bära våra väskor. Morbror och moster hälsade oss välkomna in i det med Kenyansk mått, ganska stora och rejäla huset. Det fanns soffor och stolar åt alla besökare och vi fick vår pratstund med Wilson. Eftersom Wilson sällan svarade med mer än något enstaka ord var det bra att hans äldre kusin anlände och höll igång samtalet. Vi visste att Wilson gillade fotboll men det visade sig att familjen nästan var som en Kenyansk variant av vår egen, d v s ganska mycket kretsade kring fotboll. Wilson spelar i ett lag som heter School Gunners efter Arsenal i England, hans äldre kusiner var tränare och grundare av laget. Givetvis var det också fotbollen som uppenbarligen var det som gladde mest av de små gåvor vi hade med oss. Efter en stund tog Wilson med oss till fotbollsplanen där de spelar små sammandrag på lördagarna.

Planen var dock placerad på en skolgård där skoldagen ännu inte var slut och det var rast med följd att gruppen med barn som alltid samlas kring oss nu blev väldigt stor. Kusinen visade oss kontoret till den organisation, Christian Sports Contact CHRISC, som organiserade fotbollen och efter ett kort telefonsamtal så kom koordinatorn snabbt på plats och berättade lite mer om organisationen och jag fick lite informationsmaterial. Tydligen en stor organisation som har verksamhet i flera länder i östafrika. Tillbaka i Wilsons hus så bjöd de på chokladmjölk och kex, vilket var riktigt gott. Efter lite småprat så tackade ena kusinen på väldigt fint sätt för besöket och välkomnade oss tillbaka. Det hela avslutades ca en timme efter ankomst med den sedvanliga fotograferingen. Omtumlad åkte vi till slut därifrån och avslutade dagen med en vandring kring en kulle som gränsar till Tsavo nationalpark. Ett gäng elefanter och bufflar såg vi direkt, även om det var på håll. Den kontakt vi fick med Wilsons familj var dock givetvis dagens höjdpunkt och jag inser att det förmodligen bara är första kapitlet i en lång historia. Skall bli spännande att se hur den historian går vidare…

/Sten

 

katarina lorentzon

14 augusti 2013 16:40

Gud vad spännande och annorlunda, vilken upplevelse!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fjorton dagar går fort, alldeles för fort, särskilt när man har roligt! Och roligt har vi haft på vår resa. Tårar har också fällts men kanske inte av sorg utan av att vi alla har blivit så berörda av de möten vi har haft med olika människor. Men jag ...

Hur ska jag kunna sammanfatta dessa två senaste dagarna med bara några rader här på bloggen? Det är en utmaning men jag gör väl ett försök.    Tisdag morgon lämnade vi Gracia guesthouse i Nairobi för att ta oss till Mara Timbo camp i Maasai Mara,...

Idag har vi lämnat Voi med tunga hjärtan. Hade gärna stannat kvar längre bland dessa underbara människor som jobbar för Voi-projektet. Ni ska bara veta vilket jobb de lägger ner för de föräldralösa barnen. Homebased care kvinnorna som de kallas jobba...

Frukost kl 7:30 och därefter avgår bussen kl 8:30 för vidare färd till gudstjänsten i Kisimenyi.   På vägen ser vi en hel hop babianer och en död hyena som ligger vid vägkanten. Sista biten till kyrkan är röd sandväg, som är guppig som vanligt. D...

När vi till slut vaknade upp med utsikt över Indiska oceanen för sista gången var faktiskt känslan att jag inte skulle sakna det särskilt mycket. Fantastisk vy var det sannerligen, men samtidigt var det med en känsla av att man ville tillbaka till de...